En kosmisk lek av glömska och återfödelse.
Jag tvivlar på att vi kan lösa universums gåta med den fysik och matematik vi behärskar idag. Kanske ligger sanningen närmare en kvantpsykologisk förståelse – en nivå där medvetandet och verkligheten är sammanflätade på sätt vi ännu inte förstår. Vår nuvarande kunskap är alltför begränsad för att hänga med i denna kosmiska dans.
Alltet är ett fullständigt varande, allestädes närvarande och därigenom statiskt. Med jämna mellanrum tröttnar detta på sin egen fullkomlighet och väljer att skapa en lekfull mångfald genom att dela upp sig i ett oändligt antal ofullständiga universa, parallella dimensioner och regler.
För att denna lek ska vara möjlig “glömmer” varje del sitt ursprung och sammanhang. En evolutionär process tar sin början, där väsendena – som egentligen är fragment av den enda helheten – påbörjar en lång resa genom mineral, växt, djur, människa och vidare, tills hela kretsloppet är fullbordat och allt återgår till stillhet.
När allt är genomlevt av alla, börjar processen om igen.
* Vi projicerar själva den verklighet vi lever i.
* Vår resa är unik.
Detta är det enda sättet för världsalltet att uppleva sig självt. Vi, som enskilda fragment i denna process, får den unika möjligheten att uppleva detta empiriskt och ständigt förnya oss, istället för att vara mätta med alla svaren givna.
